Utredande uppsats om manligt och kvinnligt

Inledning

Jag ska på temat, mannligt och kvinnligt i 1900-talets litteratur, skriva en utredande uppsats. De två författarna som jag ska ta upp och diskutera är Moa Martinsson och Ernest Hemingway. Syftet med denna studie är att belysa hur de i sina verk förhåller sig till manligt och kvinnligt. Jag har lagt upp arbetet så att varje författare presenteras och analyseras var för sig, för att tillsist sammanfattas och jämföras. Det material som jag har använt är hämtat ur Den levande litteraturen, wikipedia och tidningen boken.com.

Bakgrund om Ernest Hemingway (kort om Ernest böcker och framgångar)

Ernest Hemingway (1899-1961) blev redan berömd under sin livstid⁽¹⁾. Under 20-talet skapade han några av nutidens betydelsefullaste verk: I vår tid (novell 1925), Och solen har sin gång (roman 1926), och Farväl till vapnen (roman 1929)⁽²⁾. Han är speciellt unik med sin berättarstil ”isbergstekniken”. Den har starkt påverkat efterkommande författare⁽⁵⁾ . Med sin sista roman Den gamle och havet, där han sammanställt sitt livs erfarenheter, blev han tilldelad nobelpriset i litteratur⁽³⁾.

Vilken mans- respektive kvinnosyn representerar Hemingway?

Hemingway hade en lite annorlunda uppväxt med sin mamma Grace Hemingway, som var både körsångerska och sånglärare. Det märkliga är hur hon behandlade sin son Ernest. Mamman klädde den nio månader gamla pojken som en flicka för att likna sin 18 månader äldre syster Marcelline⁽⁴⁾. Hon nöjde sig inte med att de blev lika som bär, utan försökte inbilla folk att de var tvillingar. Det har spekulerats om detta har haft någon betydelse för Ernest ivriga strävan att bli en riktig tuffing⁽⁴⁾.

En annan sida av Hemingways uppfostran, var att han fick uppleva hur hans mamma hade fria tyglar. I början av 1900-talet var det nästan uteslutande fruarna som skötte hem och hushåll. Men Ernest mamma överlät både matinköp och matlagning på mannen (dr ED Hemingway). Under hela Ernest uppväxt var det mamman som härskade i hemmet. Trots att Ernest älskade sin mamma som barn, så kom han att hata henne senare i livet. Det var främst för att han ansåg att hon drev fadern till självmord (han sköt sig 1928) ⁽⁴⁾.

Det skulle möjligen finnas en annan möjlighet till varför Ernest hatade sin mamma. Hon var nämligen en förkämpe för kvinnlig rösträtt. Inte just av den anledningen att hon var förespråkare av kvinnlig rösträtt, utan av det faktum att hon utmärkte sig så mycket. Hon gillade bland annat att cykla omkring och visa upp sig (utmärka sig). I allmänhet så var det bara män som använde cykel på den tiden.

Den största påverkan på Hemingways synsätt, skedde i första världskriget. Han vart på grund av synfel inte soldat, men blev istället ambulansförare för Röda Korset. Efter bara en månad som ambulansförare i Italien, blev han träffad av en granat (200-300 splitter)⁽⁶⁾. Trots att hans ben var väldigt illa tilltygat, lyckades han rädda en ambulansförare i säkerhet. Just denna upplevelse har präglat en stor del av hans fortsatta liv. Både inom hans litteratur, och sökandet efter faran (dödens närhet)⁽⁷⁾.

Hans kvinnosyn kan möjligen ha förändrats, när han hamnade på sjukhus för sitt svårt skadade ben. Där blev han djupt förälskad i en äldre sjuksköterska (Agnes von Kurowsky). Ernest ville gifta sig med henne, men blev bara betraktad som ett barn⁽⁸⁾. Denna första och olyckliga kärlek kan ha påverkat Ernest kvinnosyn.

I hans roman Farväl till vapnen, skriver han på ett nästan identiskt sätt om händelserna kring explosionen, sjukhusvistelsen och sjuksköterskan. Med skillnaden att bokens hjälte, deserterar med sköterskan till Schweiz. Där de levde lyckliga tillsammans, tills sköterskan tragiskt dog i barnasäng⁽⁹⁾.

Hemingways kvinnosyn kan även ha påverkats av giftermålet med Elizabeth Hadley Richardson. De gifte sig 1921 och fick en son tillsammans. Men efter att Ernest fru upptäcker honom med en otrohetsaffär, så spricker giftermålet 1927⁽¹⁰⁾.

Ett verk som kanske kan belysa lite om Hemingways kvinnosyn, är novellen Berg som vita elefanter (Ur män utan kvinnor 1927). Den handlar om ett kärlekspar som in i det sista inte kan bestämma sig om de ska göra abort. Allt är väldigt osäkert och deras samtal genom novellen, behandlar denna känsliga fråga i djupet.

Om jag återgår till händelsen vid Hemingways nära döden upplevelse i Italien. Denna upplevelse som har präglat en stor del av hans fortsatta liv, finns återspeglad i de flesta av hans verk. Men det var inte bara i hans författarskap som händelsen satt sin prägel. Hemingway kände en stark dragningskraft till farliga situationer. Som journalist, befann han sig så nära döden han bara kunde. När det inte var krig så ägnade han sig åt djuphavsfiske eller sköt lejon i Afrika. Och när det tillslut blev ett andra världskrig, jagade han tyska ubåtar med sin vapenbestyckade, privata yacht. Men som pricken över i, befriade han år 1944 hotell Ritz (med hjälp av en frikår)⁽¹¹⁾.

Bakgrund om Moa Martinsson (kort om Moas böcker och framgångar)

Moa Martinsson (egentligen Helga Maria Johansson) levde mellan 1890-1964 och blev legendarisk redan under sin livstid. Hon började sin skrivarkarriär 1922 genom att skriva artiklar åt dagstidningen Arbetarnas lördagssida. Hon var då 32 år gammal och fembarnsmamma. Förutom att hon var den enda kvinnliga självlärda författaren (proletärförfattare), så tillhör hon de bästa⁽¹²⁾. Hon skrev mest böcker som grundade sig på hennes eget liv, men även historiska böcker som byggde på muntlig tradition (från sörmländsk landsbygd). Hon slog igenom år 1939 med sin trilogi: Mor gifter sig 1936), Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939)(¹³⁾. År 1944 blev hon tilldelad De Nios stora pris (ett litteratur pris) ¹²⁾.

Vilken mans- respektive kvinnosyn representerar Moa Martinsson?

Moa hade en fattig och hård uppväxt. Hennes far var okänd och hennes mamma slet för brödfödan som textilarbeterska. Modern gifte visserligen om sig, men detta ledde enbart till ett kring fraktande liv. Familjen fick ofta flytta om man fick ett nytt jobb. Trots att familjen jobbade väldigt hårt, var det inte säkert att man hade råd med mat till hela familjen. Halvsvält var en naturlig del av vardagen⁽¹⁴⁾.

Moas mans och kvinnosyn, återspeglas i hennes trilogi Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Där berättar hon om sitt liv tillsammans med sin mor och styv far. I dessa böcker står modern och hennes slit för brödfödan i centrum. Mamman och dottern Mia får mest klara sig själva, eftersom styvfadern inte bryr sig om dem. De surt förvärvade pengarna, super styvfadern oftast upp. På grund av hans oansvariga beteende, klarar han inte av att behålla något arbete. Därför tvingas familjen oftast flytta vidare och leta efter nya arbeten. Styvfadern som även är otrogen, hamnar oftast i luven på mamman. För dottern innebär det stora påfrestningar och hon förstår sig inte på de vuxnas beteende^(16,17). Tredje och sista boken i trilogin (Kungens rosor), tar mer upp Moas liv och möte med vuxenvärlden.

I verkliga livet, började Moa tidigt att jobba inom restauranglivet och som piga⁽¹⁴⁾. I Kungens rosor tar hon jobb som en präst piga. Hon beskriver där hur känslokylan inom detta jobb driver henne till flykten. Med ett nytt jobb möter hon kärleken och en revolutionär. Hon tvingas välja mellan dessa och blir återigen uppsprungen av den hårda verkligheten⁽¹⁵⁾.

Moa gifte sig 20 år gammal med en grovarbetare. När hon var 25 år gammal, hade de fem söner.  Men under tragiska omständigheter så drunknade de två yngsta sönerna. Den alkoholiserade maken tog sitt liv år 1928⁽¹⁸⁾.

En bra synvinkel på hur Moas kvinnosyn är, får man i hennes debut roman Kvinnor och äppelträd (1933). Två kvinnor tar sig friheten att bada av sig ”dyngan” en gång i veckan, i bondens tvättstuga. Denna bonde blir förargad när han upptäcker detta. Men de fortsätter att bada i 10 år. Även den enas dotter ansluter sig till dem. Men en dag blir de så nedsvärtade i kyrkan, att både mamman och dottern tar livet av sig⁽¹⁹⁾.

 Många av Moas verk gestaltar hennes kvinnosyn. De främsta är förmodligen Rågvakt (1935), Drottning Grågyllen (1937) och Brandliljor (1941). Där står de mest förtryckta kvinnorna i centrum. Hon beskriver grundligt alla motsättningar som en kvinna utsätts för i livet. Men trots alla livets svåra motgångar, så kämpar de vidare och går inte under⁽¹³⁾.

Sammanfattning om Ernest Hemingway

Hemingway hade en annorlunda barndom där han behandlades som en flicka. Detta påverkade förmodligen honom. Modern bestämde i hemmet och var en utmärkande förkämpe för kvinnlig rösträtt. Han blev ambulansförare istället för soldat. Trots detta så vart han skadat av en granat som gjorde att han hjältemodigt räddade en människa. Denna händelse påverkade honom enormt i livet. På sjukhuset mötte han sin första kärlek, som ledde till att han blev olycklig. Detta återspeglas i hans verk. Hemingway gifter sig och får barn, men detta spricker när han är otrogen. I hans novell Berg som vita elefanter, skriver han om komplicerad kärlek. Efter händelsen med granaten, blev han sjukligt besatt av att komma nära döden.

 

Sammanfattning om Moa Martinsson

Moa hade en fattig och hård uppväxt. Hon hade ingen fast grund i sitt liv. Detta återspeglas i hennes trilogi. Hon började arbeta i tidig ålder och var vid 25 år gift fembarns mamma. Två av dessa barn drunknade och mannen tog sitt liv. Hon visar tydligt i sin roman Kvinnor och äppelträd hur hårt och orättvist kvinnor behandlas. I sina verk Rågvakt, Drottning Grågyllen och Brandliljor, visar hon tydligt alla motsättningar som en kvinna utsätts för i livet. Hon tar även upp kvinnans vilja att kämpa vidare i de värsta motgångar.

Sammanfattande diskussion om Ernest Hemingway

Hur stor påverkan på Hemingway hade mammans knepiga handlande (att klä ut pojken till en flicka och lura i folk att han var tvilling med sin syster)? Förmodligen så hade det i alla fall en liten betydelse. Även om den största påverkan på Hemingway skedde via granaten, så brukar föräldrars handlande och uppfostrande, sätta stor prägel på barnen. Detta kan ha haft betydelse för hans besatthet att efterlikna en riktig karlakarl. Frågan är hur hans kvinnosyn påverkades av sin bestämmande mamma? Det var för det första inte vanligt att en man fick göra kvinnans jobb på den tiden. Smittade detta tankesätt av sig på Hemingway? Det bör ha gjort det. Mamman som var en stark förespråkare av kvinnlig rösträtt, gjorde nog det mesta för att påverka honom. Hemingway hatade sin mamma. Han ansåg främst att mamman hade orsakat pappans självmord. Frågan är hur Hemingways tankebild såg ut? Ansåg han att mamman hade drivit fadern till självmord genom hennes bestämmande? eller genom hennes roll som kvinnlig förkämpe? Troligen så påverkade detta hans kvinnosyn. Kanske inte till att avsky kvinnor, men att anse dem som komplicerade och oberäkneliga varelser. Det är tydligt i hans novell Berg som vita elefanter, hur han komplicerar kärleken och dess förutsättningar. Hans giftermål fungerade inte heller, han var otrogen. Det finns ingen självklar bild, till varför han var otrogen. Men en sida skulle kunna vara att han var osäker på kvinnor och sig själv. Och detta som en följd av sin mamma. En anledning, skulle också kunna vara att han fortfarande älskade sjusköterskan som avvisade honom. Det finns inga bevis visar att Hemingway visar någon utmärkande kvinnofientligt handlande. I hans verk eller liv, finns det heller inga tydligt positiva sidor till kvinnor (i de jag analyserat). Däremot så finns det bara komplicerade och svåra förhållanden. I novellen Berg som vita elefanter, handlar det om kärleksparet ska göra abort. Och i Hemingways roman Farväl till vapnen, dör hans kärlek i barnasäng.

Efter att Hemingway var med om granat olyckan, förändrades hans livssyn. Han vart nästan beroende av dödens närvaro. I hans resterande liv utmanade han ödet så mycket han bara kunde. Men frågan är om det var en sjukdom? eller om det var hans sätt att vara manlig? Förmodligen var det båda orsakerna som drev honom. Eller så blev det med tiden ett sätt för Hemingway att leva och bearbeta döden.

Sammanfattande diskussion om Moa Martinsson

Hur mycket påverkades Moa av den fattiga och hårda uppväxten? Ja som det syns i hennes verk, så blev hon en stark och hård kvinna. Hon vände detta till sin fördel genom litteraturen. Hon växte även upp utan sin biologiska pappa. Istället så levde hon med en suput och odåga till styvpappa. Detta är förmodligen en av de största faktorerna, som gjort henne till den hårdhudade kvinnorättskämpe hon var. Hon visar tydligt i sin trilogi (Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor) hur mannen förstör för familjen. Men hon var nog mest förbaskad över den makt som männen hade över kvinnorna i samhället. Det syns tydligt i hennes roman Kvinnor och äppelträd, hur hon lägger tonvikten på att kvinnorna inte ens får bada av sig skiten, utan att männen ska vara där och bestämma. Med facit i hand, tror jag att hon nedvärderade män så mycket som det bara går, utan att hata dem. Hon var däremot kvinnans kämpe och ansikte mot männen. Största delen av hennes verk går ut på att upplysa om kvinnans hårda och orättvisa värld. Så hon var positivt riktad mot kvinnor, men inte deras förutsättningar i samhället.

Sammanfattande avslutning

Moa Martinsson och Ernest Hemingway hade olika förutsättningar och målsättningar i livet. Moa ville mer belysa orättvisor, medans Ernest ville utmana livet. De hade olika mans- och kvinnosyn. Moa hade också en mycket hårdare uppväxt och tog del av kvinnans orättvisor. Ernest som däremot var man, hade betydligt friare liv. Men det som sammanbinder dem, är att de på varsin front, kämpat ett varsitt krig, mot den egna verkligheten. Det gjorde dem Legendariska på sin tid, och har gett dem en evig plats i mänsklighetens historia.

Käll- och litteraturförteckning

 (1)Den levande Litteraturen, andra upplagan, Sid 272.

(2) http://sv.wikipedia.org/wiki/Ernest_Hemingway, Kvalitetsåren

(3) Den levande Litteraturen, andra upplagan, Sid 276.

(4) www.tidningen-boken.com/2008-a.htm, Övre delen

(5) http://sv.wikipedia.org/wiki/Ernest_Hemingway, Ungdomen

(6) http://sv.wikipedia.org/wiki/Ernest_Hemingway, Första världskriget

(7) Den levande Litteraturen, andra upplagan, Sid 275.

(8) http://sv.wikipedia.org/wiki/Ernest_Hemingway, Första kärleken

(9) Den levande Litteraturen, andra upplagan, Sid 273-274

(10) http://en.wikipedia.org/wiki/Hadley_Richardson

(11) Den levande Litteraturen, andra upplagan, Sid 273

(12) http://sv.wikipedia.org/wiki/Moa_Martinson

(13) Den levande Litteraturen, andra upplagan, Sid 286

(14) Den levande Litteraturen, andra upplagan, Sid 285

(15) Moa Martinson, Kungens rosor

(16) Moa Martinson, Mor gifter sig

(17) Moa Martinson, Kyrkbröllop

(18 http://sv.wikipedia.org/wiki/Moa_Martinson, Biografi

(19) Levande texter, Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd, mor badar, sid 383-386

Mina erfarenheter av könsskillnader i språket

Visst har jag märkt att flickor har ett språkligt försprång långt upp i tonåren. Redan i småskolan, kunde de flesta tjejerna i min klass prata klart och tydligt. Jag kommer ihåg att nästan alla av mina mannliga klasskamrater hade problem att uttala ord och prata tydligt. Själv så hade jag bland annat problem med att uttala y ljud. Jag sa mura, istället för myra. Det var nog först i slutet av högstadiet, som vi killar började komma i kapp. Jag märker tydligt på min snart sjuåriga dotter, hur språkmässigt bättre hon är, än de jämnåriga pojkarna. Jag tror att detta till viss del beror på att tjejer ofta inträder olika roller i lekar, där de pratar och fantiserar sig fram till språklig kunskap. Killar är mer för att leka krig, spela bollsporter och tv spel (enkelt förklarat).

Att kvinnor talar mer ”vårdat” än män (närmare språk normer), är helt riktigt. Män är oftast inte lika korrekta i sitt uttal som kvinnor. Jag har fått för mig att kvinnor använder ett ganska enkelt språk (korta och enkelt uppbyggda meningar). Männen krånglar ofta till det hela, när de försöker ge sig i kast med det lite svårare offentliga språket. Jag har även märkt att männen pratar lite friordigare och mer vågat än kvinnorna.

Att en kvinna är som en egen ordbok, vet väl alla. De har ord för allt, viktigt som oviktigt. De kan på de mest ordrikaste sätt, beskriva och berätta saker. Vi män har lite svårare för den saken. I min bild av verkligheten, går det på en ordrik man, 100 ordrika kvinnor.

Finns det någon som svär så fint som en tjej? En tjej kompis till mig har i hela sitt liv svurit ”gud i skruven”, när hon blir förbannad. Jag tycker tjejer i allmänhet, vårdar sitt språk bättre än män. Det finns ofta ingen spärr för hur grodorna hoppar ur munnen på män (även solen har sina fläckar). Det här med slanguttryck, är ingenting som jag har märkt eller märker på min omgivning. Visserligen dyker det upp något slanguttryck mellan varven, men det kan jag inte sätta kön på. Det är nog vanligare med sådana uttryck i Stockholms förorter (?).

Det här med manliga och kvinnliga ord, tycker jag är vanligt. Det finns naturligtvis inga ord som enbart sägs av män eller kvinnor, men de talas i olika mängder. De vanligaste orden bland kvinnor är sådant som förknippas med familj, hem, skola och social trygghet. Medans männen mer använder ord som förknippas med status, jobb och pengar. Det finns ord som nästintill bara används av det ena könet, som tillexempel Mansgris.

Det är ofta som man hör att en tjej ligger tre år före männen i utvecklingen. Det kan nog stämma ganska bra.

Hjalmar Söderbergs Pälsen

Den otroligt levande och populära berättelsen ”Pälsen”, ingår i Söderbergs novellsamling ”Historietter”.  Pälsen handlar om hur den fattiga och sjuka doktor Henck, förändras och får insikt, när han får låna en päls av sin vän Richardt.

Under en ovaligt kylig julafton går Gustav Henck hem till Richardt för att låna pengar. På vägen förstörs doktorns rock då han blir påkörd, och Richardt erbjuder sig därför att låna honom sin päls. Gustav bjuder hem vännen på julmiddag och traskar sedan hemåt, uppfylld av lycka och självförtroende. Nyfiken av att se hur frugan ska bemöta honom med pälsen på, möts han av ett kärleksfullt mottagande (annars kyligt). När hon framför att Gustav inte är hemma, förstår han hur allt ligger till, han smeker hennes hår och säger, jo han är hemma.

Pälsen utspelar sig endast under en dag, julafton. Eftersom miljöbeskrivningen i novellen är begränsad, är det svårt att ge ett exakt årtal när den utspelar sig. Men med tanke på att den är publicerad 1898 och att droskslädar används, bör den utspela sig under sent 1800-tal. Som i många av Söderbergs noveller, utspelar den sig i centrala Stockholm och kretsar huvudsakligen kring tjänstemän av den borgerliga klassen.

Karaktärerna beskrivs inte ingående i novellen, man får därför själv bilda sig en uppfattning av dess personligheter. Huvudrollen innehas av Doktor Gustav Henck. Han beskrivs som en mager och blek man, som är sjuk och fattig. Genom hans dystra tankesätt uppfattas han som en pessimistisk och olycklig man. Hans tankar kretsar till största delen av att han snart skall dö. Han hoppas rent utav att dö innan ”den förbannade livsförsäkringspremien skall betalas”. I början av novellen framhävs han som någorlunda lyckligt lottad, med sin vackra fru och tre barn.

Men han anade att hon inte hade gift sig av kärlek till honom. Han visste att hon som ung flicka, var förälskad i hans bäste vän Richardt. Gustavs kärlek till Ellen är tydlig i novellen, samtidigt som fruns kärlek mer framställs som kall och kylig. Grunden till detta tror först Gustav är hans brist på pengar, men visar sig vara att hon fortfarande är förtjust i Richardt. Richardt ville från början inte gifta sig med Ellen innan han hade ordnat sin ekonomiska situation. Men i slutet av novellen är det tydligt hur närma han står Ellen. Gustav och Richardt är bästa vänner. Det lite besynnerliga är att Gustav inte ens blir arg när han upptäcker vännens relation till Ellen. Man får en vemodig känsla i kroppen när han till och med tackar Richardt i slutet av novellen.

Vad är det som gör novellen ”Pälsen” till en sådan pärla inom svensk litteratur? Framförallt så är det stilen i novellen som är så speciell. Söderberg har skrivit så att läsaren vet mer och förstår bättre än vad karaktärerna i historien gör. Även om man får alla viktiga upplysningar om historien av Hench, så vet man i alla fall mer än han (en slags tragisk ironi). Själva uppbyggnaden och berättartekniken av novellen är speciell. Genom att han tillexempel börjar novellen med att ”Det var en kall vinter det året”, så får man en stark känsla av närvaro i berättelsen. Han använder sig mycket av kontrastverkan i novellen för att framhäva berättelsen och karaktärerna. Han skriver inte så mångordat, men det han skriver ger en stark och klar bild. Denna finurliga och säregna berättarteknik, är tydligt genom hela novellen. Här är ett bra exempel som visar hur han på några korta rader ger otroligt många olika intryck.

”I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod visky och vatten. Häradshövding Richards låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höllo på att tända julgranen”

Han ger som sagt ingen utförlig information annat än det första man skulle tänka på när man tittade in i ett rum.

Själva temat i novellen är hur Hencks påverkas och förändras när han får låna pälsen. Men också hur små oförberedda saker kan förändra och inverka på livet. Även den hårda kärlekens förutsättningar, för en fattig och sjuk man tas upp. Själva motivet för Henck, är från början att låna pengar av vännen. Men utvecklas genom pälsen till ett personligt korståg i tankarna. Han börjar tänka till om hur han kan tjäna mer pengar om han hade en egen päls, han blir gladare och börjar lysa upp. Men det viktigaste motivet för honom är att se hur frugan reagerar på pälsen.

Hans sista ord i novellen förklarar hur starka hans upplevelser av pälsen och den felaktiga kyssen var.

”Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.”

Den mångsidige rebellen August Strindberg (1849-1912)

Första gången jag kom i kontakt med Strindberg, var genom en filmatisering av hans roman Hemsöborna. Jag blir full av skratt när jag tänker på scenen, där ett par har sex inne i en kyrka, mitt under en pågående gudstjänst. I dagens samhälle där ingenting förvånar, är den här akten inte så märkvärdig. Men med tanke på att Strindberg skrev romanen 1887, så är den revolterande.

Under Strindbergs tid som författare, stormade det ständigt kring honom. Det var mest hans samhällssatir och gycklande av överheten som väckte anstöt. Strindbergs genombrott kom 1879, med den satiriska romanen Röda rummet. När han mötte kritik av de som kände sig träffade, slog han tillbaka med en ännu värre satirisk roman, Det nya riket (1882). Där skildrar Strindberg hur samhället styrs av skojare som stöder och skyddar varandra. Det vart givetvis skandaler och ramaskri när Strindberg gav sig på allt och alla. Men han var ändå omättligt populär bland landets enklare folk. Han älskades och hatades med en intensitet som inte stod hans egna passioner efter.

Strindbergs styrka låg i hans mångsidighet. Han fastnade aldrig vid ett speciellt författarskap, utan sökte hela tiden nya och olika sätt att tolka och skildra sina verk. Han skrev allt ifrån romaner och skådespel till tidningsartiklar och dylikt. Även om Strindberg är mest känd som vårt lands främsta dramatiker och diktare, så var han även fotograf, debattör, målare, språkforskare och kemist.

Personligen så tycker jag att Strindbergs sida som dramatiker är intressantast. Han har en levande uppläggning i sina pjäser som gör att det känns verkligt. Även den stora variationen mellan hans sextiotal skådespel är fascinerande. Min personliga favorit är hans stora drama Fadren (1887). Trots de förhållandevis enkla karaktärerna, så vävs man snabbt in i den bitska och bittra handlingen. Den hårdnackade och elaka Fru Laura, som lurar omgivningen att tro att maken (Ryttmästaren) är sinnessjuk. Detta enbart för att få sin vilja och makten över deras enda barn igenom. Strindbergs eget liv med skilsmässor och barn, avspeglar sig tydligt i Fadern. Man kan lätt tro att Strindberg hatade kvinnor, men jag tror att han mer använde sig av parodi och satir för att få utlopp för sina egna tankar och känslor.

En annan intressant sida av Strindberg, var att han ville nå djupare i psykologisk sanning än någon annan författare före honom. Han experimenterade därför med sig själv och tvingade in sig i olika tillstånd som han ville analysera. Genom att självmant inpränta svartsjuka i sig själv, skrev han ”En dåres försvarstal”. Detta tycker jag är lite extremt gjort, men visar också vilken dramatisk och annorlunda människa han var.

Det är synd att han inte fick den uppskattning han förtjänade under sin livstid. Ingen Svensk författare har lyft upp Sverige som Strindberg och betytt mer för den moderna svenska litteraturen.

En fenomenal bok som blir film, kan det bli bra?

Det är ofta svårt att göra bra filmer på riktigt bra böcker. Ett skräckexempel är filmatiseringen av Den oändliga historien och dess uppföljare. Visserligen är första filmen rätt så hyfsad, men de andra filmerna kommer inte i närheten av den magi som finns i boken. Men det finns också exempel på böcker som blivit film, där jag faktiskt tycker att filmen varit bättre än boken. Ett exempel på detta är Sagan om ringen trilogin, där den unika filmatiseringen och de fantastiska skådespelarinsatserna, överträffar den annars fulländade boken.

Vad ska man då säga om Henning Mankells kriminalroman, Danslärarens återkomst? Boken som är spännande, bra och mycket genomtänkt, får en nästan att rysa av välbehag. Kan verkligen filmen överträffa detta?

Boken som bygger på att man får läsa ur olika karaktärers synvinklar, ger en klar och tydlig bild över vad som händer. I filmen får man endast en snabb och anande inblick i karaktärernas personligheter. I boken får man till skillnad mot filmen, en klar och utdragen inlevelse i Herbert Molins sista tid i livet. Man känner riktigt hur samvetskvalen hos Molin spökar. Även den utdragna dödskampen finns inte med i filmen.

I början av boken får man en tillbakablick i efterkrigstidens tyskland, där krigsförbrytare avrättas. Denna centrala bit om nazismen, finns inte med i filmen. I filmen vägs detta istället upp av en större och elakare nazist rörelse i Sverige. Till skillnad mot boken så kidnappar nazisterna i filmen, huvudpersonen Stefan Lindmans sambo och barn.

I boken så har Stefan cancer i tungan och åker mest upp till Molins hemtrakter för att glömma cancern. Medans han i filmen tvingas ta tjänstledigt efter att ha tagit till övervåld mot en hustrumisshandlare. Genom Stefans cancer, fick jag en mer inlevelsefull och personlig bild av huvudpersonen. Även om huvudpersonen i filmen (Jonas Karlsson) gör en riktigt bra insats, så blir det inte lika äkta.

De har varken förbättrat eller förstört handlingen. Jag tycker mer att de har förenklat den. Fördelen med filmen är att man får höra den sorgsna och säregna tango musiken. Även den trevliga miljön lyfter upp filmen. Jag trivdes när Stefan letade fram Molins dagbok i uthuset och regndropparna slog i taket. Förutom huvudpersonen tycker jag inte att det var några utstickande skådespelare. Jag tycker att boken var snäppet vassare än filmen. Men filmen var faktiskt riktigt bra.

Min dialekt i ett nötskal.

Eftersom jag bor i Dalarna tillhör jag dialektområdet ”sveamålen”. Den dialekt som pratas i Avesta kommun där jag bor (nedre Dalarna), kallas för dalabergslagsmål. Det som är mest specifikt för min dialekt är att man drar ut på vokalerna i meningarna. Robert Gustafson var speciellt road i att utnyttja denna dialekt i idrottsgalan (som Tony Rickardsson). Även Gunde Swan är ett typ exempel på hur min dialekt låter (fast lite överdriven). Personligen så tycker jag att det kan bli lite för mycket bonde stämpel på min dialekt. Men det vore lögn att säga att det inte låter roligt. Jag märker på dagens barn, hur dialekten börjar avta (lite synd).

Vad är det som driver författarna till sina mästerverk?

De är många och de är bra, och alla har de gjort det på sitt unika sätt. De har bevisat att pennan är starkare än svärdet och att ord är magi. Men vad gör att de skriver sina mästerverk? Är det hungern efter att bli känd och rik? Eller finns det en djupare och annan förklaring?

En bra vinkel på denna fråga ger systrarna Brontë. Genom lekfull tävlan och syskonlig uppmuntran utvecklade de tre en förbluffande fantasi och skrivförmåga. Det var alltså inte pengatörst som drev de till att utvecklas och sedan publicera varsin roman 1847. En möjlig förklaring kan vara att de ville utmana männens värld. Med sitt passionerade, brutala och vågade språk, skakade de om männens värld och orsakade en sensation utan dess like. Om Emily Brontë med sin roman ”svindlande höjder hade varit ute efter uppmärksamhet och berömmelse, tror jag inte att hon hade levt som hon gjorde. Hon var istället den eviga hemmadottern som bakade, studerade och hade skjutövningar med fadern. Jag tror att grunden i deras mästerverk ligger i deras syskonkärlek och drömmar. Men också kärleken för det enkla och alldagliga i vardagen.

Författaren Charles Dickens hade däremot helt andra förutsättningar än Systrarna Brontë. Istället för att växa upp i en trygg och fast miljö, fick Charles redan som 12 åring börja jobba i en skokrämsfabrik. Jag kan mycket väl förstå om han ville bli förmögen efter den starten i livet. Men genom sina verk som är bygger på kritik mot samhällets elakheter och orättvisor, visar han att han ville så mycket mer. Man kan säga att genom att han engagerade sig i de fattiga arbetarna, så blev han förmögen på kuppen. Det syns tydligt i hans bok Oliver Twist, hur han vill få upprättelse och upplysa om de vidrigheter som barnarbete innebär. Även om han var tvungen att arbeta för brödfödan, så var hans största drivkraft fram till mästerverken, ren och skär avsky för dåtidens orättvisor.

Man brukar säga att alla sätt är bra utom de dåliga. Alexandre Dumas d.ä. var en författare som pumpade ut böcker i en fabrik med 73 anställda. Han hade visserligen en fattig uppväxt och arbetade sig upp till detta. Men det enda Duma strävade efter var att ha roligt och tjäna pengar. Jag blir lite full i skratt när jag tänker på hur han stänkte ut böcker p.g.a. att han hade betalt per rad. Trots att Dumas mest var ute efter pengar lyckades han ändå ge ut några mästerverk som bl.a. de tre musketörerna.

Det skulle vara trevligt att få baka lite bullar med Emily Brontë och lyssna på hennes glada skratt. Jag tror att hon skulle ha mycket inressant och roligt att berätta. Sen skulle det vara roligt att få veta vad som döljer sig bakom de gåtfulla systrarna Brontë.

Än i dag kan man se spår av Charlotte Brontës roman Jane Eyre. Hennes bok har blivit grunden för åtskilliga efterföljare. Även om Charles Dickens spår inte syns så tydligt idag, så finns de kvar. Speciellt hans överdrivna sätt att teckna karikatyrer med endast en betydande egenskap (ond eller god) finns kvar bland vissa tecknade figurer.

En författare kan alltså skapa ett mästerverk oberoende av förutsättningar. Men typen av verk blir ofta bäst utifrån livserfarenhet. Det författarna kan säga oss idag, är att det går att skapa ett mästerverk. Men det krävs att man brinner för det man gör.

 

På ett lite avsides ställe i biblioteket, fann jag den gamla boken med ett mörkrött och lite slitet omslag. I handen höll jag nu den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs, Brott och Straff. Boken som är skriven 1866, är en av världens mest berömda och lästa romaner.

Raskolnikov är en fattig och bedrövad ex-student som bor i det fattiga St. Petersburg. Genom en rad tillfälligheter och förvirrade tankar, planerar Raskolnikov att mörda en pantlånerska. När han mördar tanten, blir allt till ett enda stort kaos. Överraskad på brottsplatsen mördar han pantlånerskans styvsyster och en inre kamp mot skuldkänslor sätter igång. Den gradvisa insikten i hans brott och pressen från den inre kampen blir tillsist outhärdlig.

Miljöskildringen i boken, visar ett fattigt ryskt samhälle med nöd och orättvisor. Med ett detaljerat och sanningslidelsefullt språk, känner man sig delaktig i hur det är att leva i denna miljö. Man får ett prima intryck av en smutsig, kvalmig och fattig stad. Jag kände nästan hur lukten av mögelstanken från väggarna, slingrade sig upp i näsan.

Det finns en hel del motiv bakom huvudpersonens illdåd. Han behöver pengar till studier och till sin vräkningshotade bostad. Men han ser också pantlånerskan som en mindre värd människa, som troligen kommer att självdö inom en snar framtid och onödigt skänka bort sina pengar till ett nunnekloster.

Under 1800-talet svängde det snabbt mellan riktningarna inom litteraturen. När romantiken bytte form till realism, lades vikten på skildringar som försökte återge verkligheten. När realismen förgrenade sig till naturalism, lades vikten mer vid bakomliggande verklighetsuppfattning och människosyn. Den mest betydande faktorn för utvecklingen under den här epoken var den växande industrin. Den bidrog till att befolkningen och författare växte. När litteraturbehovet och försörjningsutsikterna på att skriva ökade, gick utvecklingen snabbt.

Det som främst kännetecknar att boken är en naturalistisk roman är hur författaren analyserar Raskolnikovs mentala tillstånd. Han analyserar även flera andra personer i boken och går till djupet av deras liv och personlighet. Det realistiska i boken är bl.a. hur han grundligt redovisar vad som står i brev. Här är ett naturalistiskt citat ur boken.

”Hela hans kropp kändes som mörbultad, mörk förvirring härskade i hans själ. Han lade armbågarna mot knäna och stödde huvudet i händerna. Min gud, utropade han, skall jag verkligen ta en yxa och krossa skallen på henne… skall jag halka i det klibbiga, ljumma blodet, bryta upp låset, stjäla och darra och gömma mig, alldeles blodig… med yxan… herregud, skall jag göra det?”

Av alla 1800-tals författare, har nog Fjodor Dostojevskij (1821-1881) haft störst inflytande på nutidens litteratur. Denna speciella man har bland annat utsatts för en skenavrättning och tillbringat 4 år i sibiriskt fångläger. Sin fru Anna Snitkina träffade han genom att anställa henne som stenograf och lät henne anteckna en historia som gick ut på att han friade till henne. Han har även fått en krater uppkallad efter sig på Merkurius. Men hans största bragd är det litterära arvet han bidragit med till världen.

Man brukar säga att en klassiker, är en bok som alla vill ha läst men ingen orkar läsa. Själv så tycker jag att brott och straff är en bok som alla bör läsa. Boken är fascinerande och revolutionerande för sin tid. Genom den grund som boken utgör och att den fortfarande står sig, gör den till en äkta klassiker.

När man börjar läsa boken, kan den kännas lite långrandig och jobbig. Men allteftersom blir den bättre och mer älskvärd. Man kan tycka att den innehåller ett flertal onödiga episoder, men när man har läst klart boken, inser man att de ingår i en väl genomtänkt plan. Läs den!

 

Är jag en upplysningsmänniska eller en romantiker?

Om jag hade tid, skulle jag sitta vid en porlande älv och filosofera hela dagarna. Romantikens grundare Jean-Jacques Rousseau (1712-1778), som sa att det enda rätta var att leva i naturtillståndet, väger ganska tungt. Men törsten att beskriva känslor, fantasiliv, besjälad natur och exotiska platser tillhör nog mer romantiker som Goethe, Heine och Lord Byron. Med verk som bl.a. Lorelei (av Heinrich Heine1797-1856) och Stanser till Augusta (av George Byron 1788-1824) så blir jag mäkta imponerad, men inte övertygad. Liksom dåtidens romantiker, ser jag många likheter mellan deras och min filosofi. Pennings törstande människor som skövlar naturen på sin skönhet. Men att livet skulle vara bättre i det förindustriella samhället, tror jag knappast. Inte med dagens teknik och arbetsförhållanden.

Det finns flera saker som talar för att jag skulle kunna vara en upplysningsmänniska. Visst är jag kristen, men det var ju också vetenskapsmannen Isaac Newton (1642-1727), en av de som spelade störst roll för upplysningen. Genom Newtons banbrytande forskning, så förkastades bl.a. religiösa förklaringar av världsordningen. En person som främst spred de här tänkesätten var filosofen John Locke(1632-1704).  Han gav ut skrifter om politik, religion och pedagogik. Liksom honom, anser jag att inga egenskaper är medfödda, de förvärvas under livet. Några av de mest kända upplysningsförfattarna är Jonathan Swift (1667-1745) och Daniel Defoe (1660-1731). Jag älskar verkligen Jonathan Swifts ”Gullivers resor”. Själva uppläggningen och hur han driver med samtidens människor är klockren. Personligen så älskar jag allt som har med Satir och parodier att göra. Allt från South Park till Det våras för rymden. Även Jonathan Swifts ”Robinson Crusoe är riktigt bra. Den skildrar en stark upplysningsmänniska som tänker själv och låter förnuftet och vetenskapen styra.

Är jag då en upplysningsmänniska eller romantiker? Jag har en del från båda sidor i mig. Men jag tror att jag är mer av en upplysningsmänniska. Jag skulle gärna vilja verka i upplysningstiden. Med en blandning av satir och ironi skulle jag chocka övermakten och förmodligen bli ett huvud kortare.

Likheter mellan de danska, norska och svenska texterna på s 235 i HB.

Det första jag reagerar på är att så många substantiv är lika.

Svenska            Danska              Nynorska         Norska: Bokmål

Jesus                  Jesus                  Jesus                  Jesus

Nain                   Nain                   Nain                  Nain

mor                    mors                  mor                    mors

Herren               Herren               Herren               Herren

Sättet meningarna är uppbyggda på är väldigt lika varandra, liksom antalet ord och likheten dem emellan. Språken påminner mer om dialekter av ett och samma språk, än olika språk.

Skillnader mellan de danska, norska och svenska texterna på s 235 i HB.

Vi har lite olika alfabet, uttal och stavning. Danskan har ett mer grötigare uttal än vad norskan och svenskan har. Men danskan och Norska bokmål är lite mer lättläst än nynorska. Jag tycker det verkar som att danskan (skriven) är mindre förändrad än svenskan och nynorskan. Sen känns det som att svenskan är lite rikare på vokala böjningsformer jämfört med danskan.