De är många och de är bra, och alla har de gjort det på sitt unika sätt. De har bevisat att pennan är starkare än svärdet och att ord är magi. Men vad gör att de skriver sina mästerverk? Är det hungern efter att bli känd och rik? Eller finns det en djupare och annan förklaring?
En bra vinkel på denna fråga ger systrarna Brontë. Genom lekfull tävlan och syskonlig uppmuntran utvecklade de tre en förbluffande fantasi och skrivförmåga. Det var alltså inte pengatörst som drev de till att utvecklas och sedan publicera varsin roman 1847. En möjlig förklaring kan vara att de ville utmana männens värld. Med sitt passionerade, brutala och vågade språk, skakade de om männens värld och orsakade en sensation utan dess like. Om Emily Brontë med sin roman ”svindlande höjder hade varit ute efter uppmärksamhet och berömmelse, tror jag inte att hon hade levt som hon gjorde. Hon var istället den eviga hemmadottern som bakade, studerade och hade skjutövningar med fadern. Jag tror att grunden i deras mästerverk ligger i deras syskonkärlek och drömmar. Men också kärleken för det enkla och alldagliga i vardagen.
Författaren Charles Dickens hade däremot helt andra förutsättningar än Systrarna Brontë. Istället för att växa upp i en trygg och fast miljö, fick Charles redan som 12 åring börja jobba i en skokrämsfabrik. Jag kan mycket väl förstå om han ville bli förmögen efter den starten i livet. Men genom sina verk som är bygger på kritik mot samhällets elakheter och orättvisor, visar han att han ville så mycket mer. Man kan säga att genom att han engagerade sig i de fattiga arbetarna, så blev han förmögen på kuppen. Det syns tydligt i hans bok Oliver Twist, hur han vill få upprättelse och upplysa om de vidrigheter som barnarbete innebär. Även om han var tvungen att arbeta för brödfödan, så var hans största drivkraft fram till mästerverken, ren och skär avsky för dåtidens orättvisor.
Man brukar säga att alla sätt är bra utom de dåliga. Alexandre Dumas d.ä. var en författare som pumpade ut böcker i en fabrik med 73 anställda. Han hade visserligen en fattig uppväxt och arbetade sig upp till detta. Men det enda Duma strävade efter var att ha roligt och tjäna pengar. Jag blir lite full i skratt när jag tänker på hur han stänkte ut böcker p.g.a. att han hade betalt per rad. Trots att Dumas mest var ute efter pengar lyckades han ändå ge ut några mästerverk som bl.a. de tre musketörerna.
Det skulle vara trevligt att få baka lite bullar med Emily Brontë och lyssna på hennes glada skratt. Jag tror att hon skulle ha mycket inressant och roligt att berätta. Sen skulle det vara roligt att få veta vad som döljer sig bakom de gåtfulla systrarna Brontë.
Än i dag kan man se spår av Charlotte Brontës roman Jane Eyre. Hennes bok har blivit grunden för åtskilliga efterföljare. Även om Charles Dickens spår inte syns så tydligt idag, så finns de kvar. Speciellt hans överdrivna sätt att teckna karikatyrer med endast en betydande egenskap (ond eller god) finns kvar bland vissa tecknade figurer.
En författare kan alltså skapa ett mästerverk oberoende av förutsättningar. Men typen av verk blir ofta bäst utifrån livserfarenhet. Det författarna kan säga oss idag, är att det går att skapa ett mästerverk. Men det krävs att man brinner för det man gör.
Lämna en kommentar